I mitt yrke som sjuksköterska möter jag främmande människor som sökt vård av olika skäl. Jag följer dem under deras vårdtid, i glädje och sorg, i lycka och olycka. Jag lär känna dem och man skapar ett band. Samtidigt så håller jag ändå en viss distans för att upprätthålla ett proffesionellt bemötande. När jag arbetar som sjuksköterska så vet jag hur jag ska bete mig och hur jag ska bemöta människor.
Men hur gör man då när en människa i ens närhet blir sjuk. När jag som privatperson ska bemöta en nära vän som blivit drabbad? Det har jag jätte svårt för. Jag tappar ord, är rädd för att säga fel, rädd för att bli missuppfattad och på så vis göra mer skada än nytta. Försöker tänka mig in i hur jag själv skulle vilja bli bemött. Men bara tanken på att jag eller mina kära skulle bli dödligt sjuka gör mig illamående och oerhört ledsen.
Viktigast av allt är nog ändå att dem drabbade vet att man finns till hands.
Så ta hand om varandra och vårda livet för det är så otroligt skört.
/MarinA
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar