Sicken-bebisens bäste vän.....?!

Bilderna är tagna på Bildvision av
Jesper Hammarlund

Att amma har hela tiden varit en självklarhet för mig eftersom att det fungerat så bra. Mycket mjölk (grädde skulle man kunna tro om man ser på Lill-Ms alla hakor), inga såriga bröstvårtor, ingen mjölkstockning denna gång (hade det vid ett tillfälle med Stor-M, feber frossa och extremt känsliga och smärtsamma bröst. Inget jag vill uppleva igen och inte så passande när man har en liten bebis som måste dit och suga)... Alltså i helhet ett utmärkt fungerande nutritionssystem. Att helamma innebär dock att jag som mjölkmaskin hela tiden måste finnas i närheten (iallafall de första månaderna när bebisen nästan ständigt sitter som en sugpropp). Nu när Lill-M närmar sig nio månader så är jag i ärlighetens namn ganska (läs j#vligt) trött på att amma. Känner att jag behöver tid för mig själv för att orka med vardagen. Är bra mycket svårare att sluta amma denna gång än vad det va med Stor-M eftersom att Lill-M inte är så förtjust i fastföda.... Vad gör man? Kan ju inte låta ungen svälta...

Gjorde ett tapper försök med start igår. Bestämde mig vid lunch-tuttningen att nu blir det inget förän till natten, vilket fungerade men resulterade i att vi fick distrahera henne hela eftermiddagen vilket ledde till trött mamma och mycket ledsen Lill-M. Dagen idag fungerade (om man kan kalla ledsen bebis fungerande) fram till ikväll med undantag för en tuttning under dagen. Ikväll gav jag upp pågrund av hysterisk bebis och ledsen mamma med dååååligt samvete... Det är ta mig f#n inte värt alla tårar (från oss båda). Vad som är av värde är det stora smilet och glädjen i Lill-Ms ögon efter att äntligen få sig en regäl portion med bröstmjölk. Så om jag kommer amma tills hon flyttar hemmifrån så får det helt enkelt vara så!