Auntie Marina that´s me!

Skålen av sten hade vi dopvattnet i under
Lill-Ms dop!

Nu har snart tiodagar redan gått och sorken är snart på väg tillbaka till England. Har varit så roligt att ha honom boendes här. Han är så artig och väluppfostrad. Att han kallar mig auntie Marina värmer mitt hjärta (även om jag också känner mig lite gammal). Stor-M kommer bli så besviken när vi lämnar av honom på flygplatsen. Även fast dem inte kunnat förstå varann så har dem ändå pratat och gestikulerat..... Jätte tråkigt att han åker och att det kanske kommer dröja tills vi ses igen (vi åker förhoppningsvis dit till jul och får träffa allihopa).

Samtidigt är vi så tacksamma för att han och alla andra kusiner och fastrar finns, även om det är en bit bort.... Jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur det skulle va att ha dem närmre, kanske till och med på ön. Att ha svägerskor att ta en kopp kaffe med och snacka strunt "bara så där". Att ungarna skulle ha sina kusiner att leka och växa upp med hade varit underbart! Framförallt att Herrn skulle ha sin familj nära, precis som jag har min! Men vi får vara tacksamma för det vi har. Egentligen så är dem ju bara ett samtal bort!